"Gud välsigne dig som ringt"

Jag ringde just en präst i tjänsten, för att boka tid för en intervju. Han svarade inte, men slutklämmen i hans svarsmeddelande värmde så gott: "Gud välsigne dig som ringt."

Något har hänt. Förr skulle jag ha känt obehag, kanske lite krypande revolt. Missionslivet i Afrika och Sverige har påverkat mig mer än någonting annat, fram till den 6 november 2015. Då ringde pappa mig på jobbet och berättade att polisen hade hittat min äldste son Björn död.

Jag förstod snabbt att jag skulle förändras. Jag visste bara inte hur. Under de fjorton månader som har gått har jag iakttagit vad som hänt med mig. Jag fortsätter att iaktta.

Min längtan hem till Afrika är en av de saker som har förändrats. Denna längtan har jag burit på dag och natt, alltid, när jag har bott i Sverige. Det är en längtan som har varit svår många gånger.

Jag visste inte att en längtan kunde vara större än hemlängtan. Jag trodde inte att det var möjligt.

Sedan Björn dog bär jag på en annan längtan och saknad också, som är ännu större: Längtan och saknad efter min son.

Jag ville så gärna se hur hans liv skulle bli. Bara det.

Nu kunde jag ta emot prästens välsignelse och kände en värme spridas i kroppen. Det är nytt. Det gör mig lycklig. Jag har vuxit som människa.

Läs min krönika: Jag är hans mamma i evighet

Utan ett hem står man inte ut

En dag är de bara borta. Inget svirrande, ingen snabb rörelse genom luften, som då när det är som varmast. Ingen svart båge lågt över vattenytan i kvällningen. Svalorna har gett sig av.
När jag var liten och bodde i Zimbabwe minns jag att de brukade dyka upp ungefär vid den här tiden, just när de stora jakarandaträden hade slagit ut. Översållade av blå blommor stod träden mot himlen, där svalorna flög fram.

Det var tidigt 70-tal och ont om lärarjobb. Mina föräldrar flyttade från Malmö till en liten by i Småland, där det fanns något så exklusivt som ett jobb åt pappa på högstadiet inne i stan, ett vikariat åt mamma i byskolan – och tjänstebostad alldeles intill. Flytten från trean i Malmö till huset vid björken minns jag inte.

Inte heller flytten därifrån, via en termin i England på språkskola för mina föräldrar. Själv fick jag gå på dagis och lära mig engelska ungefär samtidigt som jag lärde mig att prata på svenska. Nästa ställe är det första hem jag minns: det stora vita huset med svala grå cementgolv, plåttak och veranda på framsidan, röda gerbera längs trädgårdsgången och jakarandaträden som gav skugga. Det var också en tjänstebostad, till pappas tjänst som lärare på en internatskola långt ute i den zimbabwiska bushen.

Det var inte där, utan i Sverige som jag lärde mig vad hemlängtan är. För till Sverige åkte vi när det första treårskontraktet var slut. Här fanns nästan bara vita människor, och folk sa: Vad roligt att ni är hemma! Men jag var tusen mil från hemma. Jag var fem år och minns den förvirrande känslan av att förstå vad folk sa, men inte vad de menade. Och jag minns den stora lättnaden när flyget gick in för landning, hemma i Afrika igen: Titta mamma, ett majsfält!

Det var så jag växte upp, i en rörelse mellan länder och kulturer. Vi tillbringade något eller några år på varje ställe. Kanske är det därför jag tycker så mycket om svalor, som rör sig mellan världsdelarna och bygger nya bon.

Jag lärde mig hur man gör: Man rensar ut det man inte behöver, packar sina saker, säger hejdå till grannar och kompisar. Några håller man kontakten med. De är vänner. Och så gör man ett hem på nästa ställe, för utan ett hem står man inte ut.

När jag var 17 år satt jag i en fåtölj i mitt första egna hem. Det var ett studentrum med smalrandiga bruna tapeter och jag hade flyttat över 20 gånger. Jag bodde där i två år innan jag drog vidare. Sedan har jag fortsatt att flytta. Av rastlöshet, för barn som behöver något större för att växa, för jobb och för kärlek.

Alla dessa flyttar gör någonting med en. Med åren har jag fått lära mig att man kan ge bort flyttkartongerna, i stället för att ständigt ha dem i beredskap. Jag har lärt mig att fönster kan behöva putsas även om man inte ska flytta, och att man kan bo kvar så länge att det behöver städas under badkaret och bakom spisen. Det hör ju till flyttstädningen annars. 

Jag har fortfarande inget svar på frågan om varifrån jag kommer. Men jag trivs mellan Hälsinglands blåa berg, även om jag skickar en tyst hälsning hem med svalorna varje höst.

Krönika publicerad i hälsingetidningarnas bilaga Hus och hem den 21 oktober 2015.

Barn av internat

- Jag skulle tycka att det var jättejobbigt, säger A, som jag flyttade ihop med i vintras.
Han har två döttrar som bor hos sin mamma varannan vecka och varannan vecka hos oss, i samma lilla stad som vi. Han missar halva deras uppväxt, halva tiden med dem.

Min yngste son bor hos oss på heltid och åker till pappan 24 mil bort varannan helg. Mina två äldre söner bor hos pappan. De kommer inte till mig varannan helg längre. Bara ibland, några dagar eller kanske en vecka, på något lov. Det är inte det att de inte vill träffa mig. Det är bara det att de har sina liv någon annanstans än hos mig. 14 och snart 19 år är de.
Det är klart att jag tycker att det är jobbigt. Det är min största sorg att det är så här, och smärtan som följer på överraskningen när mina söner har utvecklats utan att jag var där och såg det hända är obeskrivlig. Men hur jag än har vänt och vridit på allting så har jag inte kunnat se någon annan lösning än den här.

Någonstans tänker jag att det nog ändå inte är lika onaturligt för mig som det skulle vara för A att barnen växer upp så mycket någon annanstans. Det gjorde ju jag också, tre år på internat 50 mil från båda mina föräldrar, mellan tio och fjorton års ålder. De försökte ordna så att vi träffades en gång i månaden om det var långt mellan loven. Det gick inte alltid och hemma var jag bara när det var skollov.
Min syster, som är sju år äldre än jag, flyttade till internat när jag var tre år gammal på ungefär samma premisser. Sedan dess har jag bott under samma tak som hon i två år, när hon var tonåring och jag var sex-sju år. 16 år gammal flyttade hon till Sverige och vi bodde kvar i Tanzania. Jag såg henne inte på ett år. Det gjorde inte mamma och pappa heller.
Min bror, som är fyra år äldre än jag, flyttade till internat när jag var fem. Vi har bott ihop lite mer än syrran och jag, men han stannade också i Sverige när han började gymnasiet och vi åkte till Tanzania.
Jag själv flyttade in i ett rum med brunrandiga tapeter i en korridor på Studentvägen i Uppsala när jag nyss hade fyllt 17. Mamma och pappa var kvar i Tanzania hela det första året.

Jag är liksom van vid att familjen är utspridd.

M*A*S*H

Det är ovant. Jag brukar inte ha en ledig kväll, ensam hemma. Jag brukar inte titta på tv. Det är liksom inte en sak jag gör. Men i kväll zappar jag omkring. En halvflaska rött vin och ett glas står framför mig på bordet, och ett av de blå glasen som jag tycker så mycket om, med vatten i. Det är min födelsedag. Jag hittar kanaler som jag inte visste att jag hade. Funderar på om det är något som bostadsrättsföreningen har fixat.

Sjuan visar M*A*S*H. Och vips skickar signaturen mig tillbaka till en magisk kväll 1983. Men inte i en soffa framför en tv - tv-serien såg jag aldrig - utan till en solvarm klippa vid floden i Kidugala, med en eld som sakta började ta sig och skymningen som föll. Och en blond man, några år äldre än jag, som stilla spelade en melodi på trumpet. Signaturen till M*A*S*H. Hela stämningen rörde vid något i mig, på ett sätt som jag nog inte hade känt förut. Lugn. Storhet. Harmoni. Nyfikenhet. Erotik.

Jag var 13.

Hejdå, Farmor

Det är fullbordat, säger T med hög, tydlig röst och orden fyller koret längst fram i den lilla kyrkan.

Där sitter vi, min syster och hennes döttrar, pappa, mamma, kusinerna och fastrarna på ena sidan. Min bror, svägerska och deras son, en vän till familjen och så jag på den andra sidan. Stolarna är enkla, i raka rader, alla har varsin psalmbok och ett litet häfte som vi har fått av begravningsentreprenören. Mellan oss står en ekkista med den tunna lilla kroppen av min farmor i. På locket ligger krucifixet som hon brukade ha på väggen i sitt rum. Jag minns det från när jag var liten.

Det är fullbordat, säger T.

Och så är det. Det var på annandag jul som pappa ringde mig. Klockan var strax efter nio på morgonen och jag förstod direkt att det var något. Han ringer sällan, och aldrig på morgonen. Jag körde en lånad bil genom ett vintrigt Hälsingland, från Hudiksvall till Hassela, med F bredvid mig och hans nya snowboard i bakluckan.
Farmor är död, sa pappa.

Jag blev inte förvånad. Hon dog på juldagen, 100 år och 10 månader gammal precis på dagen.

Det är fullbordat, hennes långa liv som hon har berättat så mycket om. Hon föddes i Limhamn den 25 februari 1912. När hon berättade om sitt liv så delade hon in det i före kriget och efter kriget. Ibland pratade hon om saker som hände under kriget också. Det var andra världskriget hon menade. När det bröt ut var hon nygift med Farfar, som var sjömanspräst först i Hull och sedan i Newcastle fram till 1944. Min pappa föddes i Hull 1938. Hans båda systrar föddes senare, i Sverige. En gång berättade hon att hon inte blev gravid under hela kriget.
Det hjälpte inte hur mycket man än grät och bad, sa hon. Och doktorn hittade inget fel.

Jag minns hur Farmor brukade sitta på en rödmålad pinnstol i sitt iskalla kök och dricka kaffe, äta ett wienerbröd eller en bulle och läsa tidningen, tidigt på morgonen. Hon steg alltid upp klockan fem - en underbar vana tyckte jag, som alltid vaknade tidigt när jag var liten och brukade ha väldigt tråkigt medan alla andra bara sov och sov och man inte fick väcka någon. Då fick jag ta en tesked kakao, tre teskedar socker och en skvätt grädde i en av dockservismuggarna med Peter Pan-motiv och röra tills det blev en smet. Och farmor fanns där, lyssnade och frågade om hur det var i Afrika. Det var när vi hälsade på hos dem när vi var i Sverige, förstås.

Mest av allt minns jag Farmors enastående förmåga att alltid hitta något positivt i allting. Hon var den sortens människa som var glad över att vara nöjd. Det försöker jag komma ihåg, det bär jag med mig.

Det är fullbordat, säger T.

Vi sjunger den sista psalmen. A tar det höga korset och går längst fram, ut ur kyrkan. Några av oss andra bär kistan mellan oss längs gången och ut till bilen. Den väger nästan ingenting, ändå känns det långt att gå. Jag gråter och tänker på hur mycket jag tyckte om Farmor.

På kyrkogården lyfter vi ut kistan ur bilen, bär den försiktigt fram till graven, alldeles intill där Farfar ligger sedan 1991, och firar ner den försiktigt. Det är soligt, klar blå himmel och lite frost på marken. Precis som när vi begravde farfar sjunger vi Härlig är jorden. Pappas röst är stark och stadig, Annas vackra sopran också. I någon sorts intuitiv turordning går alla fram till graven, familjevis. Jag är ensam och stiger fram sist.

Jag sätter mig snett på huk, ser ner i graven och tänker att det kanske är en del av Farmors äventyrslust som jag har ärvt. Rosen som jag höll i handen singlar ner och landar bland de andra på kistlocket.

Hejdå Farmor, säger jag inom mig. Jag åker tillbaka till Afrika sedan.

Barnatro?

- Trodde du på Gud när du var liten, frågar en journalistkollega på kursen jag går i ett igensnöat Kalmar i början av december.

Vi har inte träffats förut, men har haft några intensiva dagar i en grupp som blev väldigt sammansvetsad och nu är det avslutningsfest.
Jag har berättat om min uppväxt, att jag är missionärsbarn.
Hennes fråga överrumplar mig. Jag kan inte minnas att någon har ställt just den frågan till mig förut, inte ens jag själv. Om jag är religiös nu, som vuxen, om jag är aktiv i kyrkan, vad som händer med ens tro och förhållningssätt till Gud när man har känt sig uppryckt och omkringsläpad och övergiven i missionens och världsförbättringens namn, om jag själv skulle kunna tänka mig att åka ut som missionär ... de frågorna får jag ibland. Men om jag trodde på Gud när jag var liten? Det har ingen frågat.

Ett ögonblick går innan jag svarar:
- Nej. Och jag trodde inte på tomten heller.

Delegering

- Du har haft många mammor, brukar mamma säga till mig ibland.

Hon säger det som om det är något positivt och jag har egentligen aldrig reflekterat över det. Men nu. Nu undrar jag om hon vet vad det är hon säger egentligen.

Hon menar Florence, som var barnflicka åt mig när vi bodde i Musume och bar mig på ryggen. Hon menar Kulelapi som jobbade i köket, tant Elisabet i Odensvi, hon menar Marianne som jag sökte mig till i Moshi och Morogoro, hon menar Ingegerd och Lena som var husmödrar på svenska skolan i Kidugala, hon menar kompisars mammor. Jag vet inte om hon menar sig själv.

Mina föräldrar delegerade sitt föräldraansvar till andra. Så ja, jag hade många mammor. Mamma såg till att någon tog hand om mig, eller tänkte att någon skulle göra det. Och när ingen gjorde det, då gjorde jag det själv.

Kanske är det lite därför som jag så snabbt blir personlig med folk.
Antagligen är det därför jag är så bra på att klara mig själv, i allting praktiskt.
Säkert är det därför jag saknar känslomässig grundtrygghet.
Helt säkert är det därför jag omöjligt kan känna tillit fullt ut, utan ständigt måste få nära relationer bekräftade.